Tisdag i Mahult!
Tisdagsträffarna är riktigt bra!
Förra veckan hade jag med båda hästarna. Kaske inte helt taktiskt för Skunk blev väldigt stressad och skulle bara hålla koll på Enya. Och Enya som egentligen inte bryr sig ett jota om nånting blev stressad för att Skunk var ABCD-barn. Jaja.. Man får göra det bästa av det hela och jag red båda två så att det iaf var lite avrastade. Det fick räcka!
Denna veckan tog jag bara med Fröken Brun, vi ska till Peter på söndag så jag behöver verkligen rida henne så hon inte är tok-fräsch när vi kommer dit. Det är inte schysst mot henne och det är inte roligt för mig att lägga hela första lektionen på sån "skit" som bara kommer fram när hon har vilat. Det är onödigt att lägga pengar på! Fram till bara för ett litet tag sen behövde jag hjälp med framridningen, hjälp med hur jag ska göra om hon är stressad men nu har vi tillsammans med Peter hittat ett sätt som funkar för oss och jag har fått verktyg som gör att jag utan fight kan får henne att focusera på jobbet!
Vilket jag använde i tisdags! Det kom världens hagelskur när jag värmde upp och de andra hästarna i ridhuset blev riktigt rädda och gick i luften. Skunk reagerade men jag satt bara kvar och fortsatte rida den övningen jag gjorde innan skuren vilket innebar att hon bara fortsatte galoppera på på sin långa lösa tygel. "Vill du inte att det ska vara en stor grej så gör ingen stor grej av det!" Har hört det uttrycket många gånger men först nu har det sjunkit in och jag kan ta fasta på det och faktiskt förstå det. Numera är skyggningarna, stressen ingen big deal. Jag försöker ignorera det men när hon gör något bra så är det en big deal! Då får hon översvallande beröm, eftergift och får pausa.
Detta har fått en del saker att hända;
-Hästen skyggar men rädslan är inte längre bestående. Det beror ju helt klart på att jag inte bryr mig om att hon blir rädd längre. Jag själv kan hålla mina känslor i schack och då håller hon sin impulsivitet i schack. Win-win situation!
-Eftergiften blir så mycket mer tydlig! Jag har fått en häst som jag kan släppa ut på helt lös tygel, hon går med huvudet nere, håller sig dig och ryggen upp under sadeln och frustar och är så jäkla nöjd! Jag ger henne ett uppdrag och litar på att hon ska fixa det, vilket hon såklart gör =)
Och allt det här bottnar ju att min förbaskade rädsla börjar släppa. Jag kan fortfarande få ilningar i magen eller känna att jag inte vill och det händer att jag väljer att sitta av och longera istället. Men.. Jag har tvingat mig själv att lita på henne och då väljer hon att lita på mig också! Vi har växt samman och hittat vårt egna lilla språk. Vi har klara riktlinjer och jag är den som drar upp dem, när vi har bestämt att det gäller kan jag ge henne mer frihet.
Exemplet jag hade ovan med långa tyglarna är ett perfekt exempel;
I början litade jag inte på henne, och ville gärna tjuvhålla i munnen. Ju säkrare jag blev i sadeln och vågade släppa ut henne desto mer började hon testa gränser. När vi hade diskuterat vilka regler som gällde (diktatur-matte) så kunde vi sakta hitta tillbaka till någon form av demokrati igen. Och i det läget ligger vi nu, jag påminner henne i början av passet om att "Du vet vad som gäller nu hästen?" Och hon svarar vanligtvis "Är du helt säker? Är du säker så gäller det idag med!" Och därifrån kan jag släppa ut henne och låta henne vara fri.
Mina tyglar är runt 220cm långa och jag brukar hålla drygt 20cm in på dem just när jag gör denna övningen. Hon har sammanlagt 4m fri tygel och kan egentligen göra vad hon vill. Men ändå väljer hon att höja ryggen, sänka nacken och hålla sig på vår fina runda volt. Hon väljer mig, hon väljer oss..
DET GÖR MIG SÅ OTROLIGT GLAD!!!
Förra veckan hade jag med båda hästarna. Kaske inte helt taktiskt för Skunk blev väldigt stressad och skulle bara hålla koll på Enya. Och Enya som egentligen inte bryr sig ett jota om nånting blev stressad för att Skunk var ABCD-barn. Jaja.. Man får göra det bästa av det hela och jag red båda två så att det iaf var lite avrastade. Det fick räcka!
Denna veckan tog jag bara med Fröken Brun, vi ska till Peter på söndag så jag behöver verkligen rida henne så hon inte är tok-fräsch när vi kommer dit. Det är inte schysst mot henne och det är inte roligt för mig att lägga hela första lektionen på sån "skit" som bara kommer fram när hon har vilat. Det är onödigt att lägga pengar på! Fram till bara för ett litet tag sen behövde jag hjälp med framridningen, hjälp med hur jag ska göra om hon är stressad men nu har vi tillsammans med Peter hittat ett sätt som funkar för oss och jag har fått verktyg som gör att jag utan fight kan får henne att focusera på jobbet!
Vilket jag använde i tisdags! Det kom världens hagelskur när jag värmde upp och de andra hästarna i ridhuset blev riktigt rädda och gick i luften. Skunk reagerade men jag satt bara kvar och fortsatte rida den övningen jag gjorde innan skuren vilket innebar att hon bara fortsatte galoppera på på sin långa lösa tygel. "Vill du inte att det ska vara en stor grej så gör ingen stor grej av det!" Har hört det uttrycket många gånger men först nu har det sjunkit in och jag kan ta fasta på det och faktiskt förstå det. Numera är skyggningarna, stressen ingen big deal. Jag försöker ignorera det men när hon gör något bra så är det en big deal! Då får hon översvallande beröm, eftergift och får pausa.
Detta har fått en del saker att hända;
-Hästen skyggar men rädslan är inte längre bestående. Det beror ju helt klart på att jag inte bryr mig om att hon blir rädd längre. Jag själv kan hålla mina känslor i schack och då håller hon sin impulsivitet i schack. Win-win situation!
-Eftergiften blir så mycket mer tydlig! Jag har fått en häst som jag kan släppa ut på helt lös tygel, hon går med huvudet nere, håller sig dig och ryggen upp under sadeln och frustar och är så jäkla nöjd! Jag ger henne ett uppdrag och litar på att hon ska fixa det, vilket hon såklart gör =)
Och allt det här bottnar ju att min förbaskade rädsla börjar släppa. Jag kan fortfarande få ilningar i magen eller känna att jag inte vill och det händer att jag väljer att sitta av och longera istället. Men.. Jag har tvingat mig själv att lita på henne och då väljer hon att lita på mig också! Vi har växt samman och hittat vårt egna lilla språk. Vi har klara riktlinjer och jag är den som drar upp dem, när vi har bestämt att det gäller kan jag ge henne mer frihet.
Exemplet jag hade ovan med långa tyglarna är ett perfekt exempel;
I början litade jag inte på henne, och ville gärna tjuvhålla i munnen. Ju säkrare jag blev i sadeln och vågade släppa ut henne desto mer började hon testa gränser. När vi hade diskuterat vilka regler som gällde (diktatur-matte) så kunde vi sakta hitta tillbaka till någon form av demokrati igen. Och i det läget ligger vi nu, jag påminner henne i början av passet om att "Du vet vad som gäller nu hästen?" Och hon svarar vanligtvis "Är du helt säker? Är du säker så gäller det idag med!" Och därifrån kan jag släppa ut henne och låta henne vara fri.
Mina tyglar är runt 220cm långa och jag brukar hålla drygt 20cm in på dem just när jag gör denna övningen. Hon har sammanlagt 4m fri tygel och kan egentligen göra vad hon vill. Men ändå väljer hon att höja ryggen, sänka nacken och hålla sig på vår fina runda volt. Hon väljer mig, hon väljer oss..
DET GÖR MIG SÅ OTROLIGT GLAD!!!