The path we are walking
I morgon är det dags för årets sista träning hos Peter..
Nästan exakt ett år sen vi var där första gången, så mycket som har hänt sen dess. Minns fortfarande hur otroligt förbannad jag var på mig själv när vi satt på hotellet på kvällen efter första dagen. Vad skulle jag ha en så bra häst till när jag inte ens kunde svänga? Stackars Skunk som fick bära runt på en så värdelös skithög som mig. Och alla försök till att muntra upp mig möttes (som vanligt) med fräsande ;) Andra dagen gick ju som tur var bättre och på hemvägen bestämde jag mig för att skulle jag ha kvar henne så fick jag baske mig lära mig rida på riktigt. Och sen fortsatte jag åka upp och träna för Peter, lämnade henne där på träning i mars vilket gav så himla mycket!
Sen hade vi ju olyckan i maj som förstörde så mycket. Alla steg vi hade tagit framåt raserades och jag var så jäkla RÄDD!! Så fort Skunk ens tittade på något så kom ilningarna i magen, klumpen i halsen och tårarna i ögonen. Så varje gång vi kom upp fick Peter sitta upp och rida till Skunk för att jag skulle våga fortsätta rida henne. Velade massor fram och tillbaka på om jag nånsin skulle kunna lita på henne, skulle jag sälja eller skulle vi fortsätta försöka? Provred underbart fina Josey som hade allt man kunde önska men det var ändå något som saknades, den där jävlar anamman som Skunk är full av. Gav mig själv en deadline, när Skunk's regpapper kom från AQHA så var jag tvungen att bestämma mig om hon skulle bort eller ej.
Så för ett par månader sen började det hända grejer, jag hade kämpat på med att våga rida och en dag när jag mest lullade runt inne i hagen fick jag ett infall. Gav galoppkommando och lät henne galoppera hemåt genom hagen. Tror det var lite av en vändpunkt! Fram till den dagen hade jag inte vågat låta henne galoppera i det fria utan bara på ridbana eller i ridhus. Men hon skötte sig såklart med bravur..
Så med små babysteps har vi hittat varandra. Vill inte skriva igen för det läget vi är i nu är bättre än vad det nånsin har varit. Jag har vågat släppa henne på lösa tyglar i galopp på stranden, jag vågar låta henne gå full fart på en rundown, jag vågar säja till henne när hon går emot mina skänklar och jag vågar RIDA henne när hon är pigg och skyggig. Dessutom rider jag bättre nu än vad jag nånsin har gjort! Jag är mer rättvis mot henne och pratar med henne istället för att "skrika" och ge dubbla signaler.
Inget av detta hade varit möjligt och jag hade gett upp för länge sen om det inte hade varit för Peter! Han märker när han behöver sitta upp och hjälpa mig, han berömmer när jag gör rätt och han kan reta mig till vansinne så att jag taggar till och börjar rida istället för att åka häst!
Är grymt tacksam för alla hjälp jag har fått av både honom och Anna..
Nästan exakt ett år sen vi var där första gången, så mycket som har hänt sen dess. Minns fortfarande hur otroligt förbannad jag var på mig själv när vi satt på hotellet på kvällen efter första dagen. Vad skulle jag ha en så bra häst till när jag inte ens kunde svänga? Stackars Skunk som fick bära runt på en så värdelös skithög som mig. Och alla försök till att muntra upp mig möttes (som vanligt) med fräsande ;) Andra dagen gick ju som tur var bättre och på hemvägen bestämde jag mig för att skulle jag ha kvar henne så fick jag baske mig lära mig rida på riktigt. Och sen fortsatte jag åka upp och träna för Peter, lämnade henne där på träning i mars vilket gav så himla mycket!
Sen hade vi ju olyckan i maj som förstörde så mycket. Alla steg vi hade tagit framåt raserades och jag var så jäkla RÄDD!! Så fort Skunk ens tittade på något så kom ilningarna i magen, klumpen i halsen och tårarna i ögonen. Så varje gång vi kom upp fick Peter sitta upp och rida till Skunk för att jag skulle våga fortsätta rida henne. Velade massor fram och tillbaka på om jag nånsin skulle kunna lita på henne, skulle jag sälja eller skulle vi fortsätta försöka? Provred underbart fina Josey som hade allt man kunde önska men det var ändå något som saknades, den där jävlar anamman som Skunk är full av. Gav mig själv en deadline, när Skunk's regpapper kom från AQHA så var jag tvungen att bestämma mig om hon skulle bort eller ej.
Så för ett par månader sen började det hända grejer, jag hade kämpat på med att våga rida och en dag när jag mest lullade runt inne i hagen fick jag ett infall. Gav galoppkommando och lät henne galoppera hemåt genom hagen. Tror det var lite av en vändpunkt! Fram till den dagen hade jag inte vågat låta henne galoppera i det fria utan bara på ridbana eller i ridhus. Men hon skötte sig såklart med bravur..
Så med små babysteps har vi hittat varandra. Vill inte skriva igen för det läget vi är i nu är bättre än vad det nånsin har varit. Jag har vågat släppa henne på lösa tyglar i galopp på stranden, jag vågar låta henne gå full fart på en rundown, jag vågar säja till henne när hon går emot mina skänklar och jag vågar RIDA henne när hon är pigg och skyggig. Dessutom rider jag bättre nu än vad jag nånsin har gjort! Jag är mer rättvis mot henne och pratar med henne istället för att "skrika" och ge dubbla signaler.
Inget av detta hade varit möjligt och jag hade gett upp för länge sen om det inte hade varit för Peter! Han märker när han behöver sitta upp och hjälpa mig, han berömmer när jag gör rätt och han kan reta mig till vansinne så att jag taggar till och börjar rida istället för att åka häst!
Är grymt tacksam för alla hjälp jag har fått av både honom och Anna..
