Världens vackraste Skunk <3
Den senaste veckan har mina ridpass på Skunk varit så himla bra!
Vet inte om det är Peters uppläxning, min nyss återvunna självsäkerhet eller bara helt enkelt lite flow som gör det men det går så jäkla bra! Igår var vi på Rosenberg och red ihop med Johanna och Roxie, Skunk gick från att vara en brötig skrikmaja till att på bara ett par varv vara så riktigt med mig. Det räckte bitvis att jag tänkte så gjorde hon, kontraställning, snygga mjuka galoppfattningar, eftergiven för bett och skänklar och riktigt lugn och lyhörd. Var så himla glad när jag satt av och åkte hem!
Och sen idag! Jag och mamma red ut och båda hästarna skötte sig perfekt, Enya var cool trots ett par dagars vila och lyssnade fint på mamma. Jädrar vilka bakben den hästen har när hon jobbar ordentligt! Inte ofta jag ser henne så iom att jag oftast sitter på då men nu börjar mamma hitta lite knappar också :) Och min Skunk.. Min fina Skunk! Som bara travar på med spetsade öron, i form för skänkeln på långa tyglar och man känner hur hela ryggen kommer upp och riktigt skjuter en ur sadeln. Lägg till att hon inte skyggade för nånting på hela vägen, inget spökande öht och då kan vi inkludera sjunklera i skogen pga regnet.
Kärleken för henne växer i bröstet så jag tror snart att hjärtat exploderar <3 Vår olycka var kanske egentligen inte en sån total katastrof? Vi har kommit varandra väldigt nära nu senaste veckan, har inte känt för henne på det här sättet förut. Stunderna när allt funkar har fått mig att fortsätta försöka, korta små stunder när hon är en förlängning av min egen kropp. Pappren är förhoppningsvis på väg och jag gav ju mig själv en deadline.. Var vi inte trygga med varandra när pappren kom så skulle hon säljas till någon som kunde ta tillvara på hennes kapacitet. Men nu känns det helt otänkbart, vi hör ihop! Vi har kämpat oss till vår tillit, varenda jäkla steg vi har tagit har varit en kamp.
Men när jag sitter där.. På hennes rygg, på en stig genom skogen med solen i ansiktet, sluter ögonen och känner hur hela hennes väsen svarar mitt så finns det inte många känslor som slår det <3
Vet inte om det är Peters uppläxning, min nyss återvunna självsäkerhet eller bara helt enkelt lite flow som gör det men det går så jäkla bra! Igår var vi på Rosenberg och red ihop med Johanna och Roxie, Skunk gick från att vara en brötig skrikmaja till att på bara ett par varv vara så riktigt med mig. Det räckte bitvis att jag tänkte så gjorde hon, kontraställning, snygga mjuka galoppfattningar, eftergiven för bett och skänklar och riktigt lugn och lyhörd. Var så himla glad när jag satt av och åkte hem!
Och sen idag! Jag och mamma red ut och båda hästarna skötte sig perfekt, Enya var cool trots ett par dagars vila och lyssnade fint på mamma. Jädrar vilka bakben den hästen har när hon jobbar ordentligt! Inte ofta jag ser henne så iom att jag oftast sitter på då men nu börjar mamma hitta lite knappar också :) Och min Skunk.. Min fina Skunk! Som bara travar på med spetsade öron, i form för skänkeln på långa tyglar och man känner hur hela ryggen kommer upp och riktigt skjuter en ur sadeln. Lägg till att hon inte skyggade för nånting på hela vägen, inget spökande öht och då kan vi inkludera sjunklera i skogen pga regnet.
Kärleken för henne växer i bröstet så jag tror snart att hjärtat exploderar <3 Vår olycka var kanske egentligen inte en sån total katastrof? Vi har kommit varandra väldigt nära nu senaste veckan, har inte känt för henne på det här sättet förut. Stunderna när allt funkar har fått mig att fortsätta försöka, korta små stunder när hon är en förlängning av min egen kropp. Pappren är förhoppningsvis på väg och jag gav ju mig själv en deadline.. Var vi inte trygga med varandra när pappren kom så skulle hon säljas till någon som kunde ta tillvara på hennes kapacitet. Men nu känns det helt otänkbart, vi hör ihop! Vi har kämpat oss till vår tillit, varenda jäkla steg vi har tagit har varit en kamp.
Men när jag sitter där.. På hennes rygg, på en stig genom skogen med solen i ansiktet, sluter ögonen och känner hur hela hennes väsen svarar mitt så finns det inte många känslor som slår det <3
